De hade ingen båt utan åkte med fiskarna. Margot minns första gången hon skulle till Svenskär:

"Det var dramatik! Farmor tålde inte sjön. Moster Hilda, hon som var gift med stadskassören då, och så farmor, Bengt och jag skulle fara. Vi satt vid kajen nedanför polisstationen med en klädkorg med grejer och jag hade ju aldrig varit här, det var ju väldigt spännande. Vi skulle fara fem. Klockan blev fem, hon blev sex, hon blev sju, hon blev halvåtta. Inte kom det någon fiskare. Till slut kom de och lagom på trycket, Ragnar och Tage, tror jag ... de drack brännvin ur skopa på vägen ut ... himla pittoreskt! Och farmor skällde och gormade. Farfar skulle sätta på potatisen klockan fem och det talades ju om. Blåst upp litegrand hade det gjort också.

I alla fall så när vi kom till däggstenarna, kala stenar rakt ut i havet, då fick de slut på bensin. Båten hade sån där kulmotor. Och Ragnar, han fick tag på en dunk fotogen - och häller direkt i båttanken, så det började brinna. Lågorna flammade och farmor, hon skulle stiga av på däggstenarna och skrek och bad till Gud samtidigt och skällde på fiskarna. Allt i en salig blandning. Så var det att åka med fiskarna. Man kunde aldrig lita på tid, aldrig lita på att det verkligen gick som det skulle. Vi kanske skulle åka hem till Stockholm. På morgonen kunde det vara full, rykande storm. Då gick det ju inga båtar.

De var ju himla snälla med farmor och farfar, alla fiskarna här.

De hade en väldig respekt för henne. Och fråga vem som helst på skäret så minns de ju bara så hemskt gott om farfar. Rune och Ragnar och de andra, tänk vad de tyckte om farfar. Allt man skulle ha från stan fick fiskarna ta med ut med båt. Det blev mycket ärenden. Rune och Ragnar har berättat att de fick en krona var och när de hade gjort något riktigt bra, så fick de ett glas konjak. Men du vet ett sånt där konjaksglas för dom! Det var ju ingenting.... ändå tyckte de det var väldigt fint att få den där konjaken, fast det var så litet."

Borgerskapet, så ock Wikners, skilde sig från fiskarbefolkningen i ännu ett avseende. Ingen av fiskarna kunde simma, men Augusta och Bernhard älskade att bada. "Farfar simmade över sundet och han var som en säl, men när farmor badade hade hon en svart heltäckande baddräkt som gick upp till hakan och ganska långt ner över knäna. Och så gick hon ut så att vattnet nådde strax nedanför knäna och så doppade hon sig tre gånger, hon neg ner i vattnet och sen hade hon badat."