Hon var läcker. Hon var social och hon tyckte om att ta en nubbe, men tog hon två nubbar då var hon på snusen och då tyckte hon att alla andra det också. Då var det ingen som skulle ha. Hon tyckte om att sjunga nubbevisor, men på söndagarna då var det psalmsång. Det var ju gudstjänst varenda söndag i radion och då satt hon med psalmboken och sjöng och då fick frukosten vänta, för då var det söndag och då var det gudstjänst. Så religiös var hon, men hon var som pastor Jansson, hon var modem. Och det var ju också litet underligt, för på den tiden var man religiös eller också var man världslig, men hon var en salig blandning.

"Farmor svor och sjöng psalmer med samma glada humör. Svor gjorde hon inte ofta, men hon kunde dra till och hon hade ett vansinnigt humör och hon skulle till varje pris ha sin vilja igenom. Hon var väldigt snäll farmor, men hon var - jag höll på säga - despotisk. När hon inte fick som hon ville, då fick hon fel på hjärtat och då skulle hon ha hjärtdroppar. De var goda vänner med dr Linder, som höll henne med hjärtmedicin och nervlugnande. Var det något dramatiskt som hade hänt då skulle hon ha hjärtdroppar, tio stycken och jag som var darrhänt skulle ge henne ibland och det var ju så här det... Men ta några du också, sa hon då.

Men hon hade inget fel på hjärtat konstaterade de ju sen, men det levde hon med hela sitt liv. Och ofta när hon fick det här då fick hon sin vilja fram. Det är ju ett väldigt bekvämt sätt, naturligtvis. Och hon var väldigt dramatisk i sitt utspel och visade verkligen känslor på alla håll, både glädje och sorg och ilska, allt. Hon levde verkligen ut.